Lantraser - ett levande kulturarv att bevara.
De svenska lantraserna är arvet från tidigare generationers arbete att avla på tåliga och friska djur, anpassade till lokala förutsättningar under tuffa tider. Det innebär även att de i mindre utsträckning behöver fodras med tex sojaprotein och det är därför ett miljövänligare sätt att producera mat. Sverige har genom Riokonvention om biologisk mångfald ansvar att bevara sina inhemska lantraser. På Grodgården finns Helsingefår, Gotlandskanin och Bohusläns Dals svarthöna, raser som vi bevarar åt kommande generationer.
Helsingefår
Helsingefår är en trevlig ras som ofta blir väldigt tillgivna mot sina ägare. De kan vara svarta, grå, bruna eller vita och är ofta panda- eller grävlingstecknade . Helsingefåren har ofta skillingar under hakan och baggarna kan vara behornade eller kulliga. Tackorna är goda mödrar och får vanligtvis två lamm men trillingar förekommer och sällsynt även fyrlingar.
Vår fårbesättning är liten, endast ett tiotal djur, vilket ger oss möjlighet att känna varje enskild individ. Våra tackor lammar relativt sent på året, vanligen i april/maj, när gräset är som frodigast. På så sätt behöver de inte pellets med sojaprotein som är ett av de största miljöproblemen med köttproduktion, dels på grund av de långa transporterna och dels för att man ofta hugger ner regnskog för att få mark att odla sojabönor på. En sen lammning är bättre för miljön, det är naturligare för fåren och det är bättre för lammen att kunna vara ute i solen när de har som mest spring i benen.
Fåren hjälper oss även med den biologiska mångfalden i hagarna. Deras betande och trampande hjälper till att skapa rätt livsbetingelser för både växter och djur. För att ytterligare gynna floran gödslas aldrig vår mark, detta för att många ängsblommor trivs bäst på mager mark.
Gotlandskanin
Gotlandskaninen är en rest av den gamla svenska lantraskaninen och var förr i tiden viktig i självhushållningen. På 1970-talet uppmärksammades att det fanns några gårdar på Gotland som hade kvar kaniner av denna gamla stam och dessa togs då upp i en genbank och gavs namnet Gotlandskanin.
Gotlandskaninen är livlig och nyfiken och visar ofta stort intresse för sin omgivning. En fullvuxen Gotlandskanin väger 3-4 kg med upprättstående öron och kort päls. Färg och teckning varierar mycket, i en kull på åtta ungar kan de alla se olika ut. Ögonen är oftast bruna, men blå förekommer också.
Våra kaniner är främst till för sällskap och säljs oftast till andra genbanker. På sommaren går de ute och äter gräs och grenar, på vintern bor de i stora boxar i stallet och äter hö.
Bohuslän- dals svarthöns
Var de svarta hönsen kommer ifrån vet man inte riktigt, men historier finns om sjömän som haft med sig höns från Afrika till Norge på 1600 talet. Under 1800-talet blev rasen populär då de anpassade sig väl till vårt klimat och de spred sig i gränstrakterna av Bohuslän, Dalsland och Norge. Hönsen som ligger till grund för dagens genbank köptes 1958 från två bröder i Bullarebygd. Deras svarta höns hade kommit med modern som brudgåva från Norge omkring sekelskiftet.
Bohuslän -dals svarthöns har inte bara en svart fjäderdräkt, utan även slör, näbb och ben är svarta. Till och med köttet och skelettet är mörkare än hos andra raser.
Som många andra lantraser är dessa höns avlade för att både lägga ägg och ge kött, men även för att klara ett tufft klimat utan tillgång till modernt värpfoder.
Rasen har en god instinkt att ruva, med starka moderskänslor. Äggen är benvita/beiga men
kycklingarna är såklart svarta!
Bohuslän-dals svarthöna flyger gärna och spenderar gärna nätterna uppflugna i träd för att skydda sig mot rovdjur.
